AMF:s pensionspolitik kan slänga sig i väggen - Sigur Rós är på riktigt

AMF:s fantastiska penisonsreklamer i all ära. Men Sigur Rós har inte bara gjort en av världens vackraste låtar, de (eller skaparna till videon) visar oss också livet 65+ som det ska vara.
Fantastisk låt, oslagbar video. Kärlek!

Isaac Hayes död

ISAAC HAYES
1942-2008

.svårt.
.orättvist.
.förvirring.

WayOutKlubbing

Ikväll vill jag klubba - i Götet, på Way Out West! Vill gärna glänsa med Adam Tensta på Trädgår´n och sedan hänga kvar för Petters 10-årskalas med Sveriges svennehiphop-elit. Men även Kleerup hägrar i Kajskjulet nr 8 och jag skulle inte banga på Pacific! på Razzia för att njuta av underbara Hot Lips.

Way Out West - extra extra!

Attans bananer! Hade helt missat att fantastiska Scott Matthews kör en klubbspelning på WayOut, det kan man ju bara inte missa! Såg honom första gången i våras när han var förband till Robert Plant. Han är grym, så jäkla mycket känsla.

Dessutom vill jag inte heller missa Iron&Wine!

Varje gång jag tittar på line-up:en hittar jag fler och fler saker som jag vill se. Som alltid, som vanligt. Vilket oslagbart lyxproblem.

Allt jag behöver - för ynka 795kr

AL GREEN. En av de absolut största kommer ju till Berns i november. Nu är biljetterna släppta och en kan bli min, för ynka 795kr! En stackars fattig student får förmodligen dra in på maten och framförallt ölen för att få se sin hjälte. Jag & Al! Det är helt gastronomiskt tokigt att Han kommer hit, och det är en kväll som jag inte vill missa för allt i världen. Jag som ska på Stevie i sepetember, tänk att få se dem båda under loppet av två månader. De är ju bland de första, och har genom sin musik och charm lärt mig mycket om musik, livet och kärleken.

Kvällens heta tips är att lyssna in sig på den vackre Al. Se på hans ögon - han ÄR kärlek.
Men för guds skull, köp inte upp alla tickets, spara någon till mig. Ska nog brassa på och hugga en i takt med höstens första studiebidrag!

Way Out West - den sista uppladdningsfasen intas

Om fyra dagar drar årets upplaga av Way Out West igång. Redan på tisdag brummar jag ner till den fantastiska staden på västkusten, och min festival börjar redan på onsdagen då jag ska vara med och jobba med förberedelserna i slottskogen. Men uppladdandet inför festivalen började för länge sedan och nu är det dags att gå in i den sista triggfasen. Nu tänker jag på WOW dygnet runt, tränar upp min gamla slitna götebosska och dunkar slottskogsrockers och deras platter dagarna i ända. 

Det finns mycket gott att hämta, lyssna på och uppleva nästa helg, men självklart har jag några hjärtebarn som jag verkligen inte vill missa: 

Pacific!

Kleerup
Petter
Christian Kjellvander
Looptroop Rockers
Franz Ferdinand
Sigur Rós

Broder Daniel

José González

Kelis
Silverbullit
N*E*R*D 
Fleet Foxes 
Lil’ Kim 
Håkan Hellström
Neil Young
Adam Tensta
Familjen

Big wheel keep on turnin, proud mary keep on burnin.

Musiken har funnits i människans liv och hjärta sen urminnes tider. För vissa har den betytt mer än för andra och musik har kunnat och kan stå för nästan vad som helst. Musiken kan vara naken eller stängd, lätt eller svår, fin eller ful, kärleksfull eller smärtsam, you name it! Däremot har långt ifrån alla olika musikstilar som vi har idag funnits för alltid. Många av de gamla musikstilarna och också utvecklats, eftersom allt gör så efter tid. Ofta diskuteras det om äkthet inom musiken. Kan Afasi&Filthy-hiphop jämföras med den gamla och "riktiga" hiphopen från det svarta USA? Kan rocken ha samma innebörd och spela en lika stor roll för samhället och folklivet som den gjorde när Elvis stormade världen för ett par decennier sedan? Hur har schlagerfestivalen med bröderna Herreys och pastellfärger blivit en musikfestival där ett urbota fånigt "rock"band från Finnland tar hem europatiteln i masker? När, hur och varför blev allt helt plötsligt indie - och vad sjutton är indie när allt mellan glamrockare, popsnören och housetomtar kallar sig så?

Är musiken var den en gång varit och kan vi någonsin få det som vi haft? Kan det bara finnas en Elvis, Tina Turner, James Brown och Madonna? Det tror jag. Musiken och artisterna blir större och fler, på så sätt flyter de också närmre och närmre varandra. Därför är frågan om vi verkligen kan få återuppleva de storverk som varit. Filmstjärnorna har blivit skådespelare och legenderna har blivit musiker eller "rockers".

Jag sneglar över på min skivsamling och känner ett extremt behov av att ägna en dag åt att hylla Elvis, för att sedan springa och köpa en bunt riktig musik. En bunt, inte en mapp filer, bara för att förtydliga det hela.


Tina & Ike Turner - Proud Mary - som de var.

Afasi & Filthy gör det snyggt, bra och landetlagom-rått

Afasi & Filthy gör det. Hiphop på svenska. Och de gör det just så, på svenska. Det är snyggt, välklätt, läckert, rått och uppkäftigt, men inte helt uppgivet. Det är som vanligt: botten mot toppen och kasta pil på de som sparkar. Det är gangstaspråk, umpagumpa, dunkadunka och sjukt okokt. Om "Jobb" kan göra det dåliga i vår värld lite bättre betvivlar jag tyvärr. Men kanske kan den ta oss ett steg i rätt riktning. Just nu struntar jag i det hele och väljer att njuta av vår svenska guldgrotta - den svenska hiphopen. För jag gillar den, som den är. Den må aldrig bli på riktigt, alltså helt hiphop på riktigt. Aldrig tillräckligt svår, pure, ärlig eller rå. Men den blir något eget. Den är snygg och skäms inte. Den handlar om livet och får många av oss att orka tugga på. Den är min uppväxt, framtid och tygkasse. Jag är stolt och gillar gunget. Kalla det vad du vill, jag kallar det svensk hiphop eller bara musik. 

Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller
Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle
Men man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd!

The Roots - The Seed

Hård, men så jäkla pure. Soundet och känslan i den här skulle jag kunna sälja min högra hand för. Låtar och gung som den och det här bevisar att musik inte bara kan vara, utan är en religion. Det är inte hur man har det, det är hur man tar det... "I would name her Rock-N-Roll"

Arvikafestivalen 2008 - My way

Sagor & Sving inledde min festival med fantastiska polisonger och urskogskärlek, (Lasse Lindh var flottig på P3 Summer Session), Markus Krunegård gjorde en av årets bästa och ärligaste konserter, Familjen var LSD i kött och blod på scen, Slagsmålsklubben körde på hårt och skoningslöst i guldbraller, Håkan Hellström fick oss att dansa loss på grusplanen och längta till Göteborg med tårar i ögonen, Efterklang fick mig att vilja bli dansk och gav mer kärlek än de värmländska träden, The Kooks "is having a party and your all invited" vilket tog oss till månen och tillbaka, Robyn visade att hon är större än störst, Slayer fick nästan ett gammalt popsnöre som mig att försöka headbanga, Masterkraft gjorde en fantastisk version av Sebastian Telliers Divine, El Perro Del Mar var söt och mysig men lite väl pretto, Adam Tensta var sjukt mycket bättre live än på plast och gav mig träningsvärk i armen, Assemblage 23 var lite för mycket av allt men får cred för trumslagarens rytm och uppsyn, Hardcore Superstar påminde om ett annat stort svenskt rockband men gjorde "We Don't Celebrate Sundays" otroligt bra, Saul Williams tog fjädrar och "Bloody Sunday" till helt nya nivåer, Kleerup var galet het med snygg sättning och galant långlopp av "Every Heartbeat", The Hellacopters var imponerande men kändes lite bleka, Kent är mina tidiga tonår i fyra bokstäver och tog hela min värld - igen, Cut Copy imponerade i gul t-shirt och fantastisk stämning för att slutligen ta mitt hjärta, And One fick ett par poäng för rätt bra sound, (Poetry slam Allstars var mysiga och söta i eftermiddagssolen), Tingsek svängde på luggen och var kung av shakande ballader, Looptroop visste som vanligt vad de sysslade med och körde på bra, Yelle var festivalens electrodrottning och satte (milt uttryckt) fart på ett överfyllt orion, Death Cab For Cutie gjorde en så stark spelning att tårarna rann, Hot Chip avslutade min festival snyggt och värdigt.

(Mer info kommer...)

Kent - alltid i mitt hjärta och i min smärta

När jag en grå och regnig måndagsmorgon som denna slår upp Dagens Nyheter och läser Johanna Paulssons storslagna hyllningsrecension av mina tidiga tonårs frälsares senaste spelning reser sig håret längst på armarna. Samtidigt som jag bittert och panikslaget ångrar att jag inte stod med henne och de tusentals andra under stockholmshimlen på Zinken i lördags. Däremot ökar min längtan till Arvikafestivalen och återföreningen med min tonårskärlek så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Kent är bandet som fick mig att orka öppna ögonen varje morgon som en missförstådd fjortonåring. Kent är bandet som fick mig att uppleva några av mina första, riktiga konsertupplevelser och då också förstå innebörden i att helt försvinna in i musiken. Kent är bandet som hängt med mig i ett knappt decenium och lärt mig skilja mellan smärta och kärlek. Jocke Berg är mannen i mina tonårsdrömmar som fick mig att älska ordens kraft och lyrikens tjusning.

Kent är och förblir ett av Sveriges största rockband. Deras skivor kommer alltid att finnas kvar i min skivsamling, även om de står gömda längst bak. Kent är en del av mig och min uppväxt och även om de inte alltid kommer att spegla min livsstil eller mitt liv kommer de alltid ha en plats i mitt hjärta.

Färgsprakande electro på franska

2006 slog Julie Budet igenom på Myspace. Först nu har hon tagit min värld med storm. Ungefär 97% av den credden kan en mycket god vän ta åt sig som pumpat mitt huvud med fransk electro och kärlek på franska. Tack Å.

Min franska är fattig men med Yelle kan jag uppskatta en fabulöst vackert språk utan att förstå. Med Yelle skulle jag kunna hoppa runt i prickiga stövlar hela livet. Med Yelle skiner solen och livet leker. Med Yelle är allt precis så där som jag vill att det ska vara. Färgglatt. Estestiskt. Kärleksfullt. Grafiskt. Snyggt. Rätt. Galet. Energirikt. Hoppigt. LSD-Lyckligt.

Om jag någonsin lär mig franska går några av förklaringarnas procentenheter åt Yelle. Och om jag ska beskriva stil (alla kategorier) med ett klipp på youtube gör jag det med följande:

Next up är Yelle LIVE på Arvika 21.30, lördag.

Livet är fantastiskt.

En fantastisk text

I got an ape performing in my head
If he don't stop then i will soon be dead

This monkey's no friend of mine
I try to act straight but he's on cloud number nine
He's got a cup made of tin
And it's 'cause of him you won't let me in

He bangs a drum so i can get no sleep
Well he's a monkey but he can't be beat

Head over heels on banana peel
I'm getting confused as to what i feel
And every time i try to speak
He always puts his monkeytongue in my cheek

Oh my my - i'd do anything to make him die
But then i see there's nothing i can do
The monkey's just a part of me

I got a monkey singing in my brain
I should have known already we're the same

I got some monkey business to attend
I think i'll ask him if he'd hold my hand

And ask him to be a friend of mine
Together we'll fly up to cloud number nine
And share his cup made of tin
Maybe then you'd like to let us in

Oh my my - i did everything to make him die
But now i see there's nothing ican do
The monkey's just a part of me

(Hellacopters - Monkeyboy)

Inför Arvika 08

Om färre dagar än antalet fingrar på min ena hand är jag på väg till skogen och arvikafestivalen. Festival på riktigt med smuts, tält och ooande natten lång. Redan nu har jag dunkat hem spelschemat och prickat för årets höjdpunkter, och det finns mycket gott att hämta. Vissa bumsiband är måsten, andra vore kul att se, här är min lista.

TORSDAG
(Timo Räisänen)
Markus Krunegård - Mackan är ett måste!
Familjen - "Det snurrar i min skalle" har fått mig att överleva våren
Slagsmålsklubben - Upp till röj! (Frejp här kommer jaaa, haha)
Håkan Hellström - Självklar!
The Kooks - Sweethearts och brittrock, det kommer sluta i kärlekens tårar!
Robyn - Barndomsidol och en av falukorvslandets topp10!
(Slayer)

FREDAG
(El Perro Del Mar)
Adam Tensta - It´s a gansta thing, hiphop ÄR kärlek
(Lykke Li)
(Hardcore Superstar)
Kleerup - Kommer bli hur grymt som helst - taaaaget!
The Hellacopters - Absolut!
Kent - Tonårentider here I come
(Cut Copy)

LÖRDAG
Tingsek - Alltid sjukt nice stämning
(Pacific)
Looptroop - No shit sherlock, händerna i taket!
Yelle - Lätt!
Death Cab For Cutie - Ja tack!
(Hot Chip)

Tre helt olika men fantastiska klassiker, en fantastisk fredag

The Hellacopters - Hopless Case Of A Kid In Denial


Robyn & Kleerup - With Every Heartbeat


Afasi Och Filthy Feat. Snook - 1990 Nånting

Pete kom

Igår fick jag reda på det. Eller snarare tog emot något som kan toppa "årets miss"-lista för min del. Pete kom. Pete Doherty och Babyshambles spelade på hultan, och jag missade det. Inte för att han är allt. Men som jag tidigare konstaterat, Pete är rock och det är inte mer med det. Jag hoppas innerligt att jag får uppleva den rocken på riktigt någon gång.
(Delivery)

WHERE THE ACTION IS 14juni, Stora Skuggan

JOHNOSSI
Grabbarns garagerock inleder min WTAI´08 - i spöregn. Publiken är rätt stor, men står glest och efter hand trillar många bort på grund av det ihärdiga skyfallet. Men jag står kvar. I en lånad vinröd regnrock. Senast jag såg Johnossi var i Göteborg på frihamnen för ett par år sedan, då var publiken ännu mindre och grabbarna något försyntare. Men de har växt till sig, och framförallt - kaxat till sig. För de är kaxiga, men ändå ärliga. De är små, men ändå stora. De skippar mellansnack och publikfjäsk, kräver en redig och rockig rider, snubblar in och kör sin grej. Det är härligt att se kärleken till att få spela skina igenom de hårda minerna. De älskar det de gör, de riktigt går i gång på det. John spexar, posar, rockar, blommar ut och fullkomligt vrålar i en rockig tonårssmärta lite här och där medan Ossi idogt bankar på trummorna och diggar så innerligt och hårt med huvudet att jag börjar fundera på att vilja ta en titt på hans nackmuskler.

De river av en handfull halvbeiga låtar från den nya plattan, men varvar med guldkorn från den förra. Jag står och väntar på den kloka, snygga och lugna "Summerbreeze" men är nöjd med det hårda rockracet. Bäst är helt klart "A Man Must Dance" och "Santa Monica Bay" men även den nya hitten "Party With my Pain" får min kropp och läppar att röra sig.

Giget håller en rätt jämn ton och lyckas ta sig igenom äckelvädret rätt bra. Ibland spelar drömmen om att bli en riktig rocker över en gnutta när killarna tar i så de nästan spricker. Ändå är det deras kaxighet som faller mig i smaken. Det är kaxigt att lämna scenen knappt innan sista tonen spelats klart och sedan inte komma tillbaka för slibbiga extranummer. Där kammar de in en drös poäng. Rockpoäng.

SAHARA HOTNIGHTS
Sahara Hotnights ramlar jag mest förbi, men stannar till någonstans långt bak i folkhavet framför den stora scenen för att avnjuta en stund av tjejernas snygga spel och lyssna på den grymma "Cheek To Cheek". Och ja, det sammanfattar nog mitt intryck av spelningen. Den är snygg och bra, men lite tråkig. De känns som om de kör på sin grej, men utan vidare roliga påhitt eller omväxlingar. De är ett bra band men har aldrig riktigt fallit mig i smaken till fullo. Kanske är jag inte rätt person att uttala mig om showen heller, eftersom jag jag inte gav den full uppmärksamhet. Men samtidigt fångade den inte min uppmärksamhet heller, men än att lyssna på ett par låtar som jag kände igen. De låtarna gjorde de bra, säkerligen resterande också - men för min del skulle de behöva något mer. De måste kracka lite i den snygga och rätta - våga mer!

DIRTY PRETTY THINGS
Carl, Didz och Anthony glider in på scenen med varsin cigg i mungipan eller handen. Fixar lite med guror och liknande för att sedan riva igång. Men det river inte riktigt, de kör den där (rätt väntade) nonchalanta stilen, lite urtvättat svart. Till en början. Men så småningom river det lite i kinderna och fötterna mina börjar stampa. De kör rock. Inte garage och inte arena, bara rock, engelsk rock. Och i vindarna känner man naturligtvis smak av The Libertines, det är ingen tvekan om det.

Mittensträngen av publiken hoppar och hytter nästan oavbrutet. Då och då brister även en och annan hjärtskärande lycklig indierocker ut i vrål med kärleksbudskap till herrarna i tajta braller på scen. Tillbaka får vi, publiken återigen den där sjukt sköna urtvättade och obeskrivliga Dorothyinspirerade attityden. Det dricks på scenen, svetten droppar ur den Carlska kaluffsen och slirigt brittiskt mellansnack charmar gluggarna. Musiken då? Klart att den är bra. Den är bra och förbaskat snygg. I låtar som "Gin & Milk" och "Tired Of England" är det så hett att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. "Bang Bang You're Dead" är däremot överlägset bäst, det räcker med ett par sekunder i introt så har de fångat oss. Helt. Att killarnas generella scenspråk och klädsel dessutom är så jäkla rätt lassar också på med poäng. Carl Barât var ta mig sjutton killen hela eftermiddagen i sinnesjukt snygg t-shirt, smutsigt hår och sliten röst. Mera mera!

MANDO DIAO
Pojkvaskrarna från Borlänge kommer, spelar, men segrar de? Tveksamt, om du frågar mig. De är bra, har en drös grymma låtar och visst är de sockersöta på scen med sina pottfrillor, men de är lite uttjatade. De kör samma grej, om och om igen, kanske är det deras, eller så återanvänder de gammalt beprövat. Vad vet jag? Mig vinner de inte, för se ni, det finns en speciell tjusning med festivaler. Publiken kommer och går, trillar och står. WTAI är så pass liten att bara ett band spelar i taget (trots två scener) men hela tiden finns det annat som lockar. När det är Mando Diaos tur att inta den gråa lördagen är det inget som fängslar mig. Detta resulterar i att jag hamnar långt bak och stannar inte på hela spelningen. Jag lyssnar på det jag vill och med vissa låtar pirrar det till i kroppen av lycka och kärlek, men ändå längtar jag bort. Så sedan glider jag runt på området med Mando Diao som bakgrundens hissmusik. För det som de bjuder på har jag sett förut och tid är guld. Tyvärr är dalmasarnas rockade inte värt det guldet för mig denna gång. De är sådär lagom bra. Man vill stanna och lyssna på ett sätt, men orkar inte. Tur är väl att det var andra som var piggare än jag, för folk var det där - idogt klappande och hoppande. Kul att ungdomen är engagerad, jag kanske borde tänka på refrängen?


THE HELLACOPTERS
Jag är inget genombitet Hellacoptersfan! Däremot har jag hört dem en fyra-fem gånger live. Dels på WTAI (där de för övrigt är en av anledningarna att festivalen startade för ett par år sedan) men också på andra festivalliknande tillställningar. Så jag vet vad som väntar - svensk riktig rock när den är som bäst! Jag vet också att den kommande spelningen är en av deras absolut allra sista (eftersom de har bestämt sig för att lägga av och börja plugga..) därför är jag och mina medresenärer på festivalresan extra taggade. Jag lyckas ta plats längst fram, men lite till sidan och precis innan bandet går på ser jag upp till de gigantiska högtalarna precis bredvid mig och hinner tänka - det här kommer sluta med gråt och pip i öronen - for sure!

Nicke och boysen går på, kopplar in gurorna och slänger armarna över strängarna. Det är hårt och skoningslöst men snyggt så in i tusan. Men de här killarna vet ju vad de gör, de har gjort det förr och lika bra. Men kvällen till ära är det som om de gör det lite extra bra, tar i lite mer - allt som om det var sista gången. Vilket det ju är. Det är som om de aldrig vill sluta, de drar allt till sin spets och går in till 200%. De må vara trötta och i slutet av hellacopterskarriären men de är ändå på toppen och fantastiskt bra. Publiken finns med hela tiden, i ett hoppande och vrålande lyckorus. Även där, eller här, hos oss, tar vi i så vi spricker. Dels för att det är det sista men också av kärlek till världens bästa helikoptermusik. Nicke är vår överlägsna rockkung, Dregen hälsar på och höjer stämningen ytterligare medan de andra grabbarna tar i för allt de har och gör spelningen till en förstklassig. Trots att de ser så hårda och tuffa ut, känner man deras kärlek i den gråa vinden. Man känner också den blygsamma smärtan från deras sida att showen är påväg att ta slut, kanske för alltid.

Jag kan inte alla låtar, men känner igen de flesta. "Gotta Get Some Action", "Born Broke", "Octopus", "Move Right Out Of Here" och "Electrocute" är grymt bra och framfört både helhjärtat och sjukt snyggt. Men överlägset bäst är godingarna "Toys And Flavors" och "Im In The Band" som fullständigt river stället och får ihop det igen. Det är galet, men galet bra och popsnöret i mig abdikerar och jag funderar på att konvertera till rock. Det är så bra som det kan bli och jag önskar att det varar för evigt. Vi vrålar i, alla tillsammans och är rock. Då och tillsammans. Det är allt vi behöver, varandra, rocken och hellacopters.

Jag är glad att jag fått följa de här gamla skojarna på deras resa genom musiken, även om jag inte gjort det på heltid. Men på den här spelningen gav jag dem mitt hjärta och fick tillbaka deras kärlek. Det var ett möte, och jag hoppas att det på något sätt inte var det sista.

THE HIVES
Jag har sett The Hives förut. Två gånger. De är kolossalt duktiga och har en fantastiskt läcker image, men jag är ledsen, Howlin’ Pelles uppblåst självsäkra attityd blir för mycket för mig. Jag ger dem en chans, stannar ett par låtar, men mår snart illa och vill tjurigt sätta mig i en buske och krama jantelagen. Jag gillar deras låtar, de är bra på skiva - ännu bättre live, men mellansnacket är inte min kopp kaffe. Därför säger jag tack, men nej.


FOO FIGHTERS
Efter att ha lämnat scenerna för ett tag, efter The Hives tröttsamma kaxighet, kommer jag tillbaka laddad som aldrig förr och glider in bakom ett enormt folkhav till tonerna av den före detta Nirvana-trummisen Dave Grohls bitterljuva sång när hans röst och ord får mig att fullständigt falla i trans. Vi står nästan längst bak, men det känns som om vi är lika involverade som de längst fram, bara att vi har gott om plats att dansa på och leva ut till musiken som vi vill. Vilket vi gör, mer än till fullo. Själv känner jag mig som en frisläppt galning men struntar i allt och bara går in i musiken. Tillsammans med en vän, som konstant jublar i jakande toner till låtvalen dansar vi i hyllning till musiken. Det är inte en sådan konsert där man står och tittar, stampar lite fot och sluddrar med i låttexterna. Nej, på den här spelningen känns min insats lika viktig som Daves, nästan. Men han ger oss allt och han gör det perfekt. Dessutom tar han med glädje emot allt vi har att ge och spelningen håller på i något som känns som en evighet. En underbar evighet.

De kör så många låtar att jag tappar räkningen, men innebörden av att "livet är underbart" intar en helt ny nivå varje gång de drämmer i med en sådan där darling som uttryckligen känns är värd att dö för. Jag tänker på låtar som "Marigold", "Monkey Wrench", "The Pretender", "Learn To Fly", "Times Like These" och "Skin And Bones". När mina personliga favoriter "My Hero" och "Best Of You" fullkomligt erövrar natten slår lyckan nästan över. Men när Dave fäller stroferna "If everything could ever feel this real forever, if anything could ever be this good again" i den oslagbara akustiska versionen av "Everlong" sammanfattar han sig själv och den nattens bravader. Då är livet MER än underbart och musiken bevisar att den är så mycket mer än en livsstil - den är mer än en religion. Den är ALLT.

Jag kan objektivt konstatera att jag varit på många konserter i min dar. Jag kan också konstatera att jag ofta är väldigt positiv i mitt omdöme och är snabb på att höja musikerna till skyarna. Men den här spelningen, ÄR och förblir en av de absolut bästa jag någonsin upplevt. Det här är något jag vet ända in i hjärtat och hjärnbarken redan i introt till spelningens kanske tredje låt. Det är så fantastiskt bra och ärligt rock att tårarna är nära och pulsen över rekommendation. Jag känner mig hög på musiken och tar i för allt jag är värd!

Jag ser upp i den mörkblå himlen som nu skonar oss från regn och istället bjuder på en perfekt festivalnatt. Men jag tänker på de stackars små hotade skalbaggarna som nog får ont i öronen. Men även om jag ser mig som en naturälskare och djurbeskyddare är fighten där framme på scenen värd allt de kan få. De må ha hållt på länge, vara diviga rockstars och för min del fysiskt långt ifrån men deras framträdande ÄR både lycka och kärlek. På riktigt. Det är bland det bästa jag har varit med om och inget annat i världen tycks längre spela någon roll. Foo Fighters är självklara. Dave är överlägsen allt annat jag sett under dagen och i livet. Han är inte kung, han är gud.

Håkan Hellström, 13 Juni, Gröna Lund

Det är soligt och fredag. ALLA är på Gröna Lund. Men vi skiter i lotter, karuseller och sockervadd - allt som räknas är en småkrullig göteborgare med tveksam sångröst och oknäppta byxor. Strax efter utsatt tid vrålar vi alla och han bestiger scenen. Gylfen är halvvägs nere på de tajta mörka byxorna, runt halsen är en bronsfärgad scarf lite slarvigt knuten och på huvudet täcker en farfarskeps de ostrukturerat välkammade lockarna.

Göteborgssonen tar ton, men vi stockholmare sjunger snart ikapp, och för varje ton (ren som förskräcklig) som vi tar bygger vi en bro över landet och blir allt mer förälskade i varandra. Håkan är Håkan och vi är vi - kvällen är fantastisk. Håkan och hans fantastiskt bubblande band som får scenen att leva och musiken att frodas bjuder på allt mellan gammalt och nytt. Allt mellan "Ramlar", "Känn ingen sorg till mig Göteborg", "Brännö Serenad", "Kom igen Lena" till guldkorn från den senaste skivan. Men ändå är jag inte helt nöjd, kärleken är egentligen inte total för än i extralåtarna. Då smälter mitt hjärta (som vanligt) till "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger", då jag och ett hav av tolvåringar och annat ungt slödder vrålar, sjunger eller mimar tyst i tårar. Även "Nu kan du få mig så lätt" är hjärtskärande vacker och tar mig tillbaka till tonårens olyckliga kärlek.

Alla har vi väl en personlig relation till Håkan, så även jag. Därför kan jag inte annat än att hylla. Även om konserten på det stora hela inte var något makalöst märkvärdigt gjorde extralåtarnas känslovågor från scenen och mig själv att helhetsintrycket blev fantastiskt positivt. Håkan berörde. Han berörde inte bara på grund av hans fantastiska texter och bubblande musik (som jag för övrigt berör nästan lika bra på skivorna). Inte heller att han tog i för kung och fosterland när han gick ned på knä och sjöng i kramp rakt ur hjärtat. Utan han berörde framförallt för att han ikväll bevisade att han är störst, men ändå så ödmjuk. Jag insåg mer och mer att han verkligen är sin egen sorts sångfågel men en massa fantastiska berättelser att berätta och melodier att tralla ut, och med den bubblande musiken i bakgrunden blir det hela till en upplevelse. Med Håkans musik berättar han samtidigt som han skapar något nytt. Han kan sjunga så att hjärtat brister men ändå inbringa hopp. Han är kung, men han låter oss vara med. För utan oss skulle han inte vara den han är. Det finns bara en Håkan och ingen kan vara som han, det är så jag säger det...

Pete Doherty är

jag vill också ha ruffsigt hår och vingla omkring med en gitarr i mina armar
jag vill också ha gitarrsiluetter, kladd och klotter på väggarna
men jag också vill stå på ett slaskigt hultan och hoppas på att Pete kommer

Pete är rock
det är inte mer med det

Popcorn

hjärntvättande eller bara grym röjlåt?
schysst video i alla fall. och galet blippande.

Club Killers. 27 mars 2008. Debaser slussen.

Med en röd, rund stämpel på armleden, en god, kall öl i plastglas i handen och med fötterna på ett av stans skönaste ställen mitt i sluskiga slussens hjärta kan få kvällar bli dåliga. Men väljer man att beträda debasermarken den månadens sista onsdag när club killers tar över den mörka natten är kvällen ofta i hamn, innan den ens har börjat. När scenen fylls med ett gäng härliga grabbar och fler instrument än lirare, går musiken in i hjärta och öron - och ut genom benen och till slut rör sig hela kroppen. Skönsjungande gästspel görs av lite kvinnliga stämmor vilket kryddar till både det visuella och framförallt gunget och soundet. Trots att dansgolvet är trångt, varmt och med utspridda urdruckna ölglas är det svårt att göra annat än trivas. Alla medverkande blir som en enda stor familj. Det spelar ingen roll hur man dansar, bara att man gör det. Och skulle man nu ha svårt med stegen är det bara att följa scenfolkets härliga gungande och diggande. Vilket de för övrigt hjärtligt delar med sig av. Det är kärlek, dans och värme i luften - och på golvet!

När showen är över flyttar musikerna över till DJ-båset och river av de sista timmarna till oslagbara bitar som inte går av för hackor. På club killers spelar det knappt någon roll hur orytmisk eller stelopererad du tycker att du är. Ger du golvet mellan scenen och DJ-båset en chans en kväll med killers på tapeten, trillar du garanterat hemåt både svettig, trött och lycklig. Dans är bra och på club killers dansar man för livet.

Hoffmaestro & Chraa, Debaser Medis

Runt halv tio börjar det härliga folket närma sig scenen. Så gör ock vi, och tar plats som andra rad framför scenen med träd, en stor kråka och ett smörgårdsbord av instrument med karibisk klass. Snart dundrar högtalarna och fram studsar moskito (100kggodis-mannen) och river snart av världens karnevalsgung i en dryg timmes uppvärmning. En viss besvikelse infinner sig vid den eviga väntan på våra älskade indianer. Men med med dans och i glada vänners lag lyfter vi debban redan innan kvällen egentligen har börjat. Det är svettigt, trångt och läpparna är sedan länge torra och när jag just tror att jag ska glida i väg till baren eller svimma ihop händer DET. Ljuset börjar blinka, moskito triggar, trycket blir tyngre och killarna med stort K glider in på scenen. De drar i gång till jubel och galen dans och fredagsnatten är bättre än någonsin. The one and only Hoffe hoppar in och erövrar micken, karibien och allas våra hjärtan. Vi dansar, sjunger, skriker och lever livet till fullo. Händerna är ständigt i luften då vi hela tiden blir överrösta av grabbarnas glädje, kärlek, toner och gung som de så hjärtligt delar med sig. De klämmer av en rövarkavalkad av deras underbara och oslagbara ihopkok, och jag hinner tänka att det här är inte bara musik, det här är livet. Att kvällen, konserten och festen är mer än fulländat fantastiskt är ett milt uttryckt omdöme, vilket gör att jag i en tolvårings fjortislyckotillsånd knappast har ord kvar att beskriva känslan när Hoffe dyker ut i publikhavet och jag och några andra frontrow hjälper honom upp eller när melo drar av sitt i I´m not leaving now och ger lååånga blickar ut till några av oss drömmare. Kanske blir jag tolv igen, men framförallt är vi tillsammans, det blir en slags tillhörighet alla tillsammans, när artisterna inte vill hålla avståndet. Detta gör också att jag ganska snart förlåter att de inte kör alla låtar. Jag är bara så jävla lycklig. Den dryga timmen med ett dussin heta indianer på scenen, fjädrar, flätor, självlysande krigsmålningar, bara överkroppar, glitter och moves som tillochmed The King, Elvis skulle hänga en grovt avundsjuk läpp över. Vi knuffas, dansar, svettas och har det utomjordiskt bra tillsammans, på alla höjder. När Hoffe springer längs scenens kanter följer vi hans steg, trillar och hoppar upp igen. När han lutar sig ut över publiken, sjunger, dansar MED oss och ständigt tilltalar oss som gänget - finns inget vi och dom. Det finns bara vi, tillsammans. Efter en härlig evighet bockar gubbarna för sig och den karibiska natten fortsätter och dansgolvet blir förflyttat till Brasilien med dansdansdans och toner från himlen. Även nu är vi tillsammans, men på samma höjd och var man än vänder sig finner man indianpärlor eller härligt söderfolk. Efter lite lungt häng i bar och lounge gör sig kvällen och nattens crazyness sig påmind i ben och fötter, vi drar av en sista karibisk sväng på dansgolvet och traskar sedan utåt i den inte lika kalla vinternatten, hemåt efter en natt som sent ska glömmas. Ofta brukar jag vara ganska bra på att ta i rejält i mina omdömen, men när jag säger att den här var en av de absolut bästa kvällarna/nätterna i mitt liv vet både jag och resterande av nattens indianer att det inte är någon överdrift.

Soulfolks. 31 januari 2008, Södra Teatern

Sam Cooke.
Ingen eller inget kan slå Sam Cooke.
Inget eller ingen kan någonsin bli som honom.
Inget eller ingen kan ta det han har gett, till musiken, världen, kärleken och livet.
Men en hyllning, ja det kan jag gå med på. Ikväll, södra teatern - ja tack!

Tänk er en fullsatt krusidull teater på söder. Med en lite dazzie clubfeeling, dämpad publik och den där speciella luften, känslan och hjärtklappningen i samton med live, livemusik. Lägg på schysst ljus, oslagbart husband, sköna b-musiker, lite halvkrassligt ljud, lite stel publik - men världens VÄRLDENS sound. INGEN kan göra musik som Sam. Ingen. Visst var jag rädd att Sams hjärtelåtar skulle krossas av svenska min-tid-är-över(-om-den-någonsin-funnits)-oldies med för stora eller för nymodiga kavajer. Och visst var iallafall Zetterbergs kavaj lite stor, Diamond Dogsjebbens hår lite väl a la Roddan och Nicke Anderssons hår lite för välkammat. Men som sagt ingen kan göra det som Sam. Men frågan vi ställde oss ikväll, kan man göra dessa gudabitar dåliga? När jag tänker efter, och även om jag inkluderar mitt egna skrålande, måste svaret bli, Nej. För hans låtar är above all.

Ingen kan vara Sam. Men när ett hyllningsbildspel rullar i bakgrunden, musikerna jammar med både kropp och sinne, falukorvspubliken står upp och gungar med till en av världens absolut bästa låtar - twistin´the night away, har jag tamigtusan ett moment. Och när PapaDee svänger sina vältränade i ett grått slickt fodral, med hatten på sne och drar en soft men tung och het version av Wounderful World är vi nästan i hamn.

Även om jag inte blåste av stolen så var det ett jäklarns drag, på sista bänk. Och visst har ni gamla goingar mycket att ta av, mer sånt och framförallt MERA SAM! Summan av kardemumman är jag riktigt nöjd med denna hyllning till mannen av män, dock hade jag nog varit i ett lyckorus om det hade varit ståplats. Den dag som man får svänga de lurviga till Sams toner, på ett dazzie dansgolv på någon liten klubb kommer jag vara i hamn. I hamn.

HOFFMAESTRO & CHRAA - The storm

Hoffmaestro & Chraa har slängt ut debutplattan i det kalla och mörka februari. Den är helt otrolig! Den har allt. Från det galna fjäderskaket i Desperado, hjärtdunkande längtan i I´m not leaving now, svänget och gunget i Seize the day & words come easily till det toksköna ögonblicket 2:49 i Young dad. De är bara att konstatera att di här grabbarna har ta mig tusan allt. The look, the rythm and the feeling! Hoffmaestro & Chraa ger inte toner, verser eller storys, de ger liv. Gunget är galet, livsglädjen tar över och livet gestaltas, allt på en silvrig platta av plast - rakt in i din skivbutik, ingen kan gå oberörd efter The Storm. Älska eller hata, men stormen är här och kommer ta över vårt beiga falukorvsland! I alla fall lovar jag dyrt och heligt att den kommer att hjälpa dig fly undan mörkret, kylan och lyfta upp den deppiga hakan som vilar mot ditt bröst. Här behövs inga solarium, lyckopiller eller dyra spabehandligar. Sluta längta eller våndas till och för beach08, släng i väg fleecetröjan och dansa för livet med grabbarna med stort G. De tar med dig på en karibisk resa du sent ska glömma.

Hej

Välkommen till min hyllningsskiva till musiken,
Låt musiken; konserterna, cd-skivorna, lp-kakorna och för all del kassetbanden leva!