Kent - alltid i mitt hjärta och i min smärta

När jag en grå och regnig måndagsmorgon som denna slår upp Dagens Nyheter och läser Johanna Paulssons storslagna hyllningsrecension av mina tidiga tonårs frälsares senaste spelning reser sig håret längst på armarna. Samtidigt som jag bittert och panikslaget ångrar att jag inte stod med henne och de tusentals andra under stockholmshimlen på Zinken i lördags. Däremot ökar min längtan till Arvikafestivalen och återföreningen med min tonårskärlek så mycket att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Kent är bandet som fick mig att orka öppna ögonen varje morgon som en missförstådd fjortonåring. Kent är bandet som fick mig att uppleva några av mina första, riktiga konsertupplevelser och då också förstå innebörden i att helt försvinna in i musiken. Kent är bandet som hängt med mig i ett knappt decenium och lärt mig skilja mellan smärta och kärlek. Jocke Berg är mannen i mina tonårsdrömmar som fick mig att älska ordens kraft och lyrikens tjusning.

Kent är och förblir ett av Sveriges största rockband. Deras skivor kommer alltid att finnas kvar i min skivsamling, även om de står gömda längst bak. Kent är en del av mig och min uppväxt och även om de inte alltid kommer att spegla min livsstil eller mitt liv kommer de alltid ha en plats i mitt hjärta.