Håkan Hellström, 13 Juni, Gröna Lund

Det är soligt och fredag. ALLA är på Gröna Lund. Men vi skiter i lotter, karuseller och sockervadd - allt som räknas är en småkrullig göteborgare med tveksam sångröst och oknäppta byxor. Strax efter utsatt tid vrålar vi alla och han bestiger scenen. Gylfen är halvvägs nere på de tajta mörka byxorna, runt halsen är en bronsfärgad scarf lite slarvigt knuten och på huvudet täcker en farfarskeps de ostrukturerat välkammade lockarna.

Göteborgssonen tar ton, men vi stockholmare sjunger snart ikapp, och för varje ton (ren som förskräcklig) som vi tar bygger vi en bro över landet och blir allt mer förälskade i varandra. Håkan är Håkan och vi är vi - kvällen är fantastisk. Håkan och hans fantastiskt bubblande band som får scenen att leva och musiken att frodas bjuder på allt mellan gammalt och nytt. Allt mellan "Ramlar", "Känn ingen sorg till mig Göteborg", "Brännö Serenad", "Kom igen Lena" till guldkorn från den senaste skivan. Men ändå är jag inte helt nöjd, kärleken är egentligen inte total för än i extralåtarna. Då smälter mitt hjärta (som vanligt) till "Kärlek är ett brev skickat tusen gånger", då jag och ett hav av tolvåringar och annat ungt slödder vrålar, sjunger eller mimar tyst i tårar. Även "Nu kan du få mig så lätt" är hjärtskärande vacker och tar mig tillbaka till tonårens olyckliga kärlek.

Alla har vi väl en personlig relation till Håkan, så även jag. Därför kan jag inte annat än att hylla. Även om konserten på det stora hela inte var något makalöst märkvärdigt gjorde extralåtarnas känslovågor från scenen och mig själv att helhetsintrycket blev fantastiskt positivt. Håkan berörde. Han berörde inte bara på grund av hans fantastiska texter och bubblande musik (som jag för övrigt berör nästan lika bra på skivorna). Inte heller att han tog i för kung och fosterland när han gick ned på knä och sjöng i kramp rakt ur hjärtat. Utan han berörde framförallt för att han ikväll bevisade att han är störst, men ändå så ödmjuk. Jag insåg mer och mer att han verkligen är sin egen sorts sångfågel men en massa fantastiska berättelser att berätta och melodier att tralla ut, och med den bubblande musiken i bakgrunden blir det hela till en upplevelse. Med Håkans musik berättar han samtidigt som han skapar något nytt. Han kan sjunga så att hjärtat brister men ändå inbringa hopp. Han är kung, men han låter oss vara med. För utan oss skulle han inte vara den han är. Det finns bara en Håkan och ingen kan vara som han, det är så jag säger det...