Big wheel keep on turnin, proud mary keep on burnin.

Musiken har funnits i människans liv och hjärta sen urminnes tider. För vissa har den betytt mer än för andra och musik har kunnat och kan stå för nästan vad som helst. Musiken kan vara naken eller stängd, lätt eller svår, fin eller ful, kärleksfull eller smärtsam, you name it! Däremot har långt ifrån alla olika musikstilar som vi har idag funnits för alltid. Många av de gamla musikstilarna och också utvecklats, eftersom allt gör så efter tid. Ofta diskuteras det om äkthet inom musiken. Kan Afasi&Filthy-hiphop jämföras med den gamla och "riktiga" hiphopen från det svarta USA? Kan rocken ha samma innebörd och spela en lika stor roll för samhället och folklivet som den gjorde när Elvis stormade världen för ett par decennier sedan? Hur har schlagerfestivalen med bröderna Herreys och pastellfärger blivit en musikfestival där ett urbota fånigt "rock"band från Finnland tar hem europatiteln i masker? När, hur och varför blev allt helt plötsligt indie - och vad sjutton är indie när allt mellan glamrockare, popsnören och housetomtar kallar sig så?

Är musiken var den en gång varit och kan vi någonsin få det som vi haft? Kan det bara finnas en Elvis, Tina Turner, James Brown och Madonna? Det tror jag. Musiken och artisterna blir större och fler, på så sätt flyter de också närmre och närmre varandra. Därför är frågan om vi verkligen kan få återuppleva de storverk som varit. Filmstjärnorna har blivit skådespelare och legenderna har blivit musiker eller "rockers".

Jag sneglar över på min skivsamling och känner ett extremt behov av att ägna en dag åt att hylla Elvis, för att sedan springa och köpa en bunt riktig musik. En bunt, inte en mapp filer, bara för att förtydliga det hela.


Tina & Ike Turner - Proud Mary - som de var.

Afasi & Filthy gör det snyggt, bra och landetlagom-rått

Afasi & Filthy gör det. Hiphop på svenska. Och de gör det just så, på svenska. Det är snyggt, välklätt, läckert, rått och uppkäftigt, men inte helt uppgivet. Det är som vanligt: botten mot toppen och kasta pil på de som sparkar. Det är gangstaspråk, umpagumpa, dunkadunka och sjukt okokt. Om "Jobb" kan göra det dåliga i vår värld lite bättre betvivlar jag tyvärr. Men kanske kan den ta oss ett steg i rätt riktning. Just nu struntar jag i det hele och väljer att njuta av vår svenska guldgrotta - den svenska hiphopen. För jag gillar den, som den är. Den må aldrig bli på riktigt, alltså helt hiphop på riktigt. Aldrig tillräckligt svår, pure, ärlig eller rå. Men den blir något eget. Den är snygg och skäms inte. Den handlar om livet och får många av oss att orka tugga på. Den är min uppväxt, framtid och tygkasse. Jag är stolt och gillar gunget. Kalla det vad du vill, jag kallar det svensk hiphop eller bara musik. 

Och så tycker dom mest att man bara klagar och gnäller
Vanliga människor utan plats i vårat vardagssamhälle
Men man ska väl inte klaga antar jag för vårt land är ju tryggt
Aldrig krig, knappt nån svält - men fan inget anställningsskydd!

The Roots - The Seed

Hård, men så jäkla pure. Soundet och känslan i den här skulle jag kunna sälja min högra hand för. Låtar och gung som den och det här bevisar att musik inte bara kan vara, utan är en religion. Det är inte hur man har det, det är hur man tar det... "I would name her Rock-N-Roll"

Arvikafestivalen 2008 - My way

Sagor & Sving inledde min festival med fantastiska polisonger och urskogskärlek, (Lasse Lindh var flottig på P3 Summer Session), Markus Krunegård gjorde en av årets bästa och ärligaste konserter, Familjen var LSD i kött och blod på scen, Slagsmålsklubben körde på hårt och skoningslöst i guldbraller, Håkan Hellström fick oss att dansa loss på grusplanen och längta till Göteborg med tårar i ögonen, Efterklang fick mig att vilja bli dansk och gav mer kärlek än de värmländska träden, The Kooks "is having a party and your all invited" vilket tog oss till månen och tillbaka, Robyn visade att hon är större än störst, Slayer fick nästan ett gammalt popsnöre som mig att försöka headbanga, Masterkraft gjorde en fantastisk version av Sebastian Telliers Divine, El Perro Del Mar var söt och mysig men lite väl pretto, Adam Tensta var sjukt mycket bättre live än på plast och gav mig träningsvärk i armen, Assemblage 23 var lite för mycket av allt men får cred för trumslagarens rytm och uppsyn, Hardcore Superstar påminde om ett annat stort svenskt rockband men gjorde "We Don't Celebrate Sundays" otroligt bra, Saul Williams tog fjädrar och "Bloody Sunday" till helt nya nivåer, Kleerup var galet het med snygg sättning och galant långlopp av "Every Heartbeat", The Hellacopters var imponerande men kändes lite bleka, Kent är mina tidiga tonår i fyra bokstäver och tog hela min värld - igen, Cut Copy imponerade i gul t-shirt och fantastisk stämning för att slutligen ta mitt hjärta, And One fick ett par poäng för rätt bra sound, (Poetry slam Allstars var mysiga och söta i eftermiddagssolen), Tingsek svängde på luggen och var kung av shakande ballader, Looptroop visste som vanligt vad de sysslade med och körde på bra, Yelle var festivalens electrodrottning och satte (milt uttryckt) fart på ett överfyllt orion, Death Cab For Cutie gjorde en så stark spelning att tårarna rann, Hot Chip avslutade min festival snyggt och värdigt.

(Mer info kommer...)