WHERE THE ACTION IS 14juni, Stora Skuggan

JOHNOSSI
Grabbarns garagerock inleder min WTAI´08 - i spöregn. Publiken är rätt stor, men står glest och efter hand trillar många bort på grund av det ihärdiga skyfallet. Men jag står kvar. I en lånad vinröd regnrock. Senast jag såg Johnossi var i Göteborg på frihamnen för ett par år sedan, då var publiken ännu mindre och grabbarna något försyntare. Men de har växt till sig, och framförallt - kaxat till sig. För de är kaxiga, men ändå ärliga. De är små, men ändå stora. De skippar mellansnack och publikfjäsk, kräver en redig och rockig rider, snubblar in och kör sin grej. Det är härligt att se kärleken till att få spela skina igenom de hårda minerna. De älskar det de gör, de riktigt går i gång på det. John spexar, posar, rockar, blommar ut och fullkomligt vrålar i en rockig tonårssmärta lite här och där medan Ossi idogt bankar på trummorna och diggar så innerligt och hårt med huvudet att jag börjar fundera på att vilja ta en titt på hans nackmuskler.

De river av en handfull halvbeiga låtar från den nya plattan, men varvar med guldkorn från den förra. Jag står och väntar på den kloka, snygga och lugna "Summerbreeze" men är nöjd med det hårda rockracet. Bäst är helt klart "A Man Must Dance" och "Santa Monica Bay" men även den nya hitten "Party With my Pain" får min kropp och läppar att röra sig.

Giget håller en rätt jämn ton och lyckas ta sig igenom äckelvädret rätt bra. Ibland spelar drömmen om att bli en riktig rocker över en gnutta när killarna tar i så de nästan spricker. Ändå är det deras kaxighet som faller mig i smaken. Det är kaxigt att lämna scenen knappt innan sista tonen spelats klart och sedan inte komma tillbaka för slibbiga extranummer. Där kammar de in en drös poäng. Rockpoäng.

SAHARA HOTNIGHTS
Sahara Hotnights ramlar jag mest förbi, men stannar till någonstans långt bak i folkhavet framför den stora scenen för att avnjuta en stund av tjejernas snygga spel och lyssna på den grymma "Cheek To Cheek". Och ja, det sammanfattar nog mitt intryck av spelningen. Den är snygg och bra, men lite tråkig. De känns som om de kör på sin grej, men utan vidare roliga påhitt eller omväxlingar. De är ett bra band men har aldrig riktigt fallit mig i smaken till fullo. Kanske är jag inte rätt person att uttala mig om showen heller, eftersom jag jag inte gav den full uppmärksamhet. Men samtidigt fångade den inte min uppmärksamhet heller, men än att lyssna på ett par låtar som jag kände igen. De låtarna gjorde de bra, säkerligen resterande också - men för min del skulle de behöva något mer. De måste kracka lite i den snygga och rätta - våga mer!

DIRTY PRETTY THINGS
Carl, Didz och Anthony glider in på scenen med varsin cigg i mungipan eller handen. Fixar lite med guror och liknande för att sedan riva igång. Men det river inte riktigt, de kör den där (rätt väntade) nonchalanta stilen, lite urtvättat svart. Till en början. Men så småningom river det lite i kinderna och fötterna mina börjar stampa. De kör rock. Inte garage och inte arena, bara rock, engelsk rock. Och i vindarna känner man naturligtvis smak av The Libertines, det är ingen tvekan om det.

Mittensträngen av publiken hoppar och hytter nästan oavbrutet. Då och då brister även en och annan hjärtskärande lycklig indierocker ut i vrål med kärleksbudskap till herrarna i tajta braller på scen. Tillbaka får vi, publiken återigen den där sjukt sköna urtvättade och obeskrivliga Dorothyinspirerade attityden. Det dricks på scenen, svetten droppar ur den Carlska kaluffsen och slirigt brittiskt mellansnack charmar gluggarna. Musiken då? Klart att den är bra. Den är bra och förbaskat snygg. I låtar som "Gin & Milk" och "Tired Of England" är det så hett att man inte riktigt vet vart man ska ta vägen. "Bang Bang You're Dead" är däremot överlägset bäst, det räcker med ett par sekunder i introt så har de fångat oss. Helt. Att killarnas generella scenspråk och klädsel dessutom är så jäkla rätt lassar också på med poäng. Carl Barât var ta mig sjutton killen hela eftermiddagen i sinnesjukt snygg t-shirt, smutsigt hår och sliten röst. Mera mera!

MANDO DIAO
Pojkvaskrarna från Borlänge kommer, spelar, men segrar de? Tveksamt, om du frågar mig. De är bra, har en drös grymma låtar och visst är de sockersöta på scen med sina pottfrillor, men de är lite uttjatade. De kör samma grej, om och om igen, kanske är det deras, eller så återanvänder de gammalt beprövat. Vad vet jag? Mig vinner de inte, för se ni, det finns en speciell tjusning med festivaler. Publiken kommer och går, trillar och står. WTAI är så pass liten att bara ett band spelar i taget (trots två scener) men hela tiden finns det annat som lockar. När det är Mando Diaos tur att inta den gråa lördagen är det inget som fängslar mig. Detta resulterar i att jag hamnar långt bak och stannar inte på hela spelningen. Jag lyssnar på det jag vill och med vissa låtar pirrar det till i kroppen av lycka och kärlek, men ändå längtar jag bort. Så sedan glider jag runt på området med Mando Diao som bakgrundens hissmusik. För det som de bjuder på har jag sett förut och tid är guld. Tyvärr är dalmasarnas rockade inte värt det guldet för mig denna gång. De är sådär lagom bra. Man vill stanna och lyssna på ett sätt, men orkar inte. Tur är väl att det var andra som var piggare än jag, för folk var det där - idogt klappande och hoppande. Kul att ungdomen är engagerad, jag kanske borde tänka på refrängen?


THE HELLACOPTERS
Jag är inget genombitet Hellacoptersfan! Däremot har jag hört dem en fyra-fem gånger live. Dels på WTAI (där de för övrigt är en av anledningarna att festivalen startade för ett par år sedan) men också på andra festivalliknande tillställningar. Så jag vet vad som väntar - svensk riktig rock när den är som bäst! Jag vet också att den kommande spelningen är en av deras absolut allra sista (eftersom de har bestämt sig för att lägga av och börja plugga..) därför är jag och mina medresenärer på festivalresan extra taggade. Jag lyckas ta plats längst fram, men lite till sidan och precis innan bandet går på ser jag upp till de gigantiska högtalarna precis bredvid mig och hinner tänka - det här kommer sluta med gråt och pip i öronen - for sure!

Nicke och boysen går på, kopplar in gurorna och slänger armarna över strängarna. Det är hårt och skoningslöst men snyggt så in i tusan. Men de här killarna vet ju vad de gör, de har gjort det förr och lika bra. Men kvällen till ära är det som om de gör det lite extra bra, tar i lite mer - allt som om det var sista gången. Vilket det ju är. Det är som om de aldrig vill sluta, de drar allt till sin spets och går in till 200%. De må vara trötta och i slutet av hellacopterskarriären men de är ändå på toppen och fantastiskt bra. Publiken finns med hela tiden, i ett hoppande och vrålande lyckorus. Även där, eller här, hos oss, tar vi i så vi spricker. Dels för att det är det sista men också av kärlek till världens bästa helikoptermusik. Nicke är vår överlägsna rockkung, Dregen hälsar på och höjer stämningen ytterligare medan de andra grabbarna tar i för allt de har och gör spelningen till en förstklassig. Trots att de ser så hårda och tuffa ut, känner man deras kärlek i den gråa vinden. Man känner också den blygsamma smärtan från deras sida att showen är påväg att ta slut, kanske för alltid.

Jag kan inte alla låtar, men känner igen de flesta. "Gotta Get Some Action", "Born Broke", "Octopus", "Move Right Out Of Here" och "Electrocute" är grymt bra och framfört både helhjärtat och sjukt snyggt. Men överlägset bäst är godingarna "Toys And Flavors" och "Im In The Band" som fullständigt river stället och får ihop det igen. Det är galet, men galet bra och popsnöret i mig abdikerar och jag funderar på att konvertera till rock. Det är så bra som det kan bli och jag önskar att det varar för evigt. Vi vrålar i, alla tillsammans och är rock. Då och tillsammans. Det är allt vi behöver, varandra, rocken och hellacopters.

Jag är glad att jag fått följa de här gamla skojarna på deras resa genom musiken, även om jag inte gjort det på heltid. Men på den här spelningen gav jag dem mitt hjärta och fick tillbaka deras kärlek. Det var ett möte, och jag hoppas att det på något sätt inte var det sista.

THE HIVES
Jag har sett The Hives förut. Två gånger. De är kolossalt duktiga och har en fantastiskt läcker image, men jag är ledsen, Howlin’ Pelles uppblåst självsäkra attityd blir för mycket för mig. Jag ger dem en chans, stannar ett par låtar, men mår snart illa och vill tjurigt sätta mig i en buske och krama jantelagen. Jag gillar deras låtar, de är bra på skiva - ännu bättre live, men mellansnacket är inte min kopp kaffe. Därför säger jag tack, men nej.


FOO FIGHTERS
Efter att ha lämnat scenerna för ett tag, efter The Hives tröttsamma kaxighet, kommer jag tillbaka laddad som aldrig förr och glider in bakom ett enormt folkhav till tonerna av den före detta Nirvana-trummisen Dave Grohls bitterljuva sång när hans röst och ord får mig att fullständigt falla i trans. Vi står nästan längst bak, men det känns som om vi är lika involverade som de längst fram, bara att vi har gott om plats att dansa på och leva ut till musiken som vi vill. Vilket vi gör, mer än till fullo. Själv känner jag mig som en frisläppt galning men struntar i allt och bara går in i musiken. Tillsammans med en vän, som konstant jublar i jakande toner till låtvalen dansar vi i hyllning till musiken. Det är inte en sådan konsert där man står och tittar, stampar lite fot och sluddrar med i låttexterna. Nej, på den här spelningen känns min insats lika viktig som Daves, nästan. Men han ger oss allt och han gör det perfekt. Dessutom tar han med glädje emot allt vi har att ge och spelningen håller på i något som känns som en evighet. En underbar evighet.

De kör så många låtar att jag tappar räkningen, men innebörden av att "livet är underbart" intar en helt ny nivå varje gång de drämmer i med en sådan där darling som uttryckligen känns är värd att dö för. Jag tänker på låtar som "Marigold", "Monkey Wrench", "The Pretender", "Learn To Fly", "Times Like These" och "Skin And Bones". När mina personliga favoriter "My Hero" och "Best Of You" fullkomligt erövrar natten slår lyckan nästan över. Men när Dave fäller stroferna "If everything could ever feel this real forever, if anything could ever be this good again" i den oslagbara akustiska versionen av "Everlong" sammanfattar han sig själv och den nattens bravader. Då är livet MER än underbart och musiken bevisar att den är så mycket mer än en livsstil - den är mer än en religion. Den är ALLT.

Jag kan objektivt konstatera att jag varit på många konserter i min dar. Jag kan också konstatera att jag ofta är väldigt positiv i mitt omdöme och är snabb på att höja musikerna till skyarna. Men den här spelningen, ÄR och förblir en av de absolut bästa jag någonsin upplevt. Det här är något jag vet ända in i hjärtat och hjärnbarken redan i introt till spelningens kanske tredje låt. Det är så fantastiskt bra och ärligt rock att tårarna är nära och pulsen över rekommendation. Jag känner mig hög på musiken och tar i för allt jag är värd!

Jag ser upp i den mörkblå himlen som nu skonar oss från regn och istället bjuder på en perfekt festivalnatt. Men jag tänker på de stackars små hotade skalbaggarna som nog får ont i öronen. Men även om jag ser mig som en naturälskare och djurbeskyddare är fighten där framme på scenen värd allt de kan få. De må ha hållt på länge, vara diviga rockstars och för min del fysiskt långt ifrån men deras framträdande ÄR både lycka och kärlek. På riktigt. Det är bland det bästa jag har varit med om och inget annat i världen tycks längre spela någon roll. Foo Fighters är självklara. Dave är överlägsen allt annat jag sett under dagen och i livet. Han är inte kung, han är gud.