Runt halv tio börjar det härliga folket närma sig scenen. Så gör ock vi, och tar plats som andra rad framför scenen med träd, en stor kråka och ett smörgårdsbord av instrument med karibisk klass. Snart dundrar högtalarna och fram studsar moskito
(100kggodis-mannen) och river snart av världens karnevalsgung i en dryg timmes uppvärmning. En viss besvikelse infinner sig vid den
eviga väntan på
våra älskade indianer. Men med med dans och i glada vänners lag lyfter vi debban redan innan kvällen egentligen har börjat. Det är svettigt, trångt och läpparna är sedan länge torra och när jag just tror att jag ska glida i väg till baren eller svimma ihop händer DET. Ljuset börjar blinka, moskito triggar, trycket blir tyngre och killarna med stort K glider in på scenen. De drar i gång till jubel och galen dans och fredagsnatten är bättre än någonsin. The one and only Hoffe hoppar in och erövrar micken, karibien och allas våra hjärtan. Vi dansar, sjunger, skriker och lever livet till fullo. Händerna är ständigt i luften då vi hela tiden blir överrösta av grabbarnas glädje, kärlek, toner och gung som de så hjärtligt delar med sig. De klämmer av en rövarkavalkad av deras underbara och oslagbara ihopkok, och jag hinner tänka att det här är inte bara musik,
det här är livet. Att kvällen, konserten och festen är mer än fulländat fantastiskt är ett milt uttryckt omdöme, vilket gör att jag i en tolvårings fjortislyckotillsånd knappast har ord kvar att beskriva känslan när Hoffe dyker ut i publikhavet och jag och några andra frontrow hjälper honom upp eller när melo drar av sitt i
I´m not leaving now och ger lååånga blickar ut till några av oss drömmare. Kanske blir jag tolv igen, men framförallt är vi tillsammans, det blir en slags tillhörighet alla tillsammans, när artisterna inte vill hålla avståndet. Detta gör också att jag ganska snart förlåter att de inte kör alla låtar. Jag är bara så jävla lycklig. Den dryga timmen med ett dussin heta indianer på scenen, fjädrar, flätor, självlysande krigsmålningar, bara överkroppar, glitter och moves som tillochmed The King, Elvis skulle hänga en grovt avundsjuk läpp över. Vi knuffas, dansar, svettas och har det utomjordiskt bra tillsammans, på alla höjder. När Hoffe springer längs scenens kanter följer vi hans steg, trillar och hoppar upp igen. När han lutar sig ut över publiken, sjunger, dansar MED oss och ständigt tilltalar oss som
gänget - finns inget vi och dom. Det finns bara vi, tillsammans.
Efter en härlig evighet bockar gubbarna för sig och den karibiska natten fortsätter och dansgolvet blir förflyttat till Brasilien med dansdansdans och toner från himlen. Även nu är vi tillsammans, men på samma höjd och var man än vänder sig finner man indianpärlor eller härligt söderfolk. Efter lite lungt häng i bar och lounge gör sig kvällen och nattens crazyness sig påmind i ben och fötter, vi drar av en sista karibisk sväng på dansgolvet och traskar sedan utåt i den inte lika kalla vinternatten, hemåt efter en natt som sent ska glömmas. Ofta brukar jag vara ganska bra på att ta i rejält i mina omdömen, men när jag säger att den här var en av de absolut bästa kvällarna/nätterna i mitt liv vet både jag och resterande av
nattens indianer att det inte är någon överdrift.
Runt halv tio börjar det härliga folket närma sig scenen. Så gör ock vi, och tar plats som andra rad framför scenen med träd, en stor kråka och ett smörgårdsbord av instrument med karibisk klass. Snart dundrar högtalarna och fram studsar moskito (100kggodis-mannen) och river snart av världens karnevalsgung i en dryg timmes uppvärmning. En viss besvikelse infinner sig vid den eviga väntan på våra älskade indianer. Men med med dans och i glada vänners lag lyfter vi debban redan innan kvällen egentligen har börjat. Det är svettigt, trångt och läpparna är sedan länge torra och när jag just tror att jag ska glida i väg till baren eller svimma ihop händer DET. Ljuset börjar blinka, moskito triggar, trycket blir tyngre och killarna med stort K glider in på scenen. De drar i gång till jubel och galen dans och fredagsnatten är bättre än någonsin. The one and only Hoffe hoppar in och erövrar micken, karibien och allas våra hjärtan. Vi dansar, sjunger, skriker och lever livet till fullo. Händerna är ständigt i luften då vi hela tiden blir överrösta av grabbarnas glädje, kärlek, toner och gung som de så hjärtligt delar med sig. De klämmer av en rövarkavalkad av deras underbara och oslagbara ihopkok, och jag hinner tänka att det här är inte bara musik, det här är livet. Att kvällen, konserten och festen är mer än fulländat fantastiskt är ett milt uttryckt omdöme, vilket gör att jag i en tolvårings fjortislyckotillsånd knappast har ord kvar att beskriva känslan när Hoffe dyker ut i publikhavet och jag och några andra frontrow hjälper honom upp eller när melo drar av sitt i I´m not leaving now och ger lååånga blickar ut till några av oss drömmare. Kanske blir jag tolv igen, men framförallt är vi tillsammans, det blir en slags tillhörighet alla tillsammans, när artisterna inte vill hålla avståndet. Detta gör också att jag ganska snart förlåter att de inte kör alla låtar. Jag är bara så jävla lycklig. Den dryga timmen med ett dussin heta indianer på scenen, fjädrar, flätor, självlysande krigsmålningar, bara överkroppar, glitter och moves som tillochmed The King, Elvis skulle hänga en grovt avundsjuk läpp över. Vi knuffas, dansar, svettas och har det utomjordiskt bra tillsammans, på alla höjder. När Hoffe springer längs scenens kanter följer vi hans steg, trillar och hoppar upp igen. När han lutar sig ut över publiken, sjunger, dansar MED oss och ständigt tilltalar oss som gänget - finns inget vi och dom. Det finns bara vi, tillsammans. 
Efter en härlig evighet bockar gubbarna för sig och den karibiska natten fortsätter och dansgolvet blir förflyttat till Brasilien med dansdansdans och toner från himlen. Även nu är vi tillsammans, men på samma höjd och var man än vänder sig finner man indianpärlor eller härligt söderfolk. Efter lite lungt häng i bar och lounge gör sig kvällen och nattens crazyness sig påmind i ben och fötter, vi drar av en sista karibisk sväng på dansgolvet och traskar sedan utåt i den inte lika kalla vinternatten, hemåt efter en natt som sent ska glömmas. Ofta brukar jag vara ganska bra på att ta i rejält i mina omdömen, men när jag säger att den här var en av de absolut bästa kvällarna/nätterna i mitt liv vet både jag och resterande av nattens indianer att det inte är någon överdrift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar